Perra ♥
Tack för alla tröst-kramar som jag/vi fått <3
Det är några av er som undrar varför vi tog bort honom, och jag tänkte försöka förklara det...
Perra hade en beteendestörning, som han förmodligen haft med sig sen födsel... Vi kunde aldrig riktigt lita på honom, då han kunde flyga på de flesta hundar stora/små, unga/gamla, tik/hane. Det var inte heller på det sättet att man kunde förutse det. Ibland gick det bra, ibland inte... Det jobbigaste var att han kunde lixom "smyga" fram till de som kom och hälsade på och riktigt skälla dom rakt i ansiktet! Han har skrämt många av Alvas vänner på det sättet... Då spelar det ingen roll att man försöker säga att "han är inte farlig, egentligen"...
Vi har på flera sätt försökt att träna bort detta beteende, utan resultat. Tillslut började man stänga bort honom och bli arg på honom, vilket också var fruktansvärt jobbigt!
Vi har under det senaste året dragit ut på detta beslut... Har även funderat på att omplacera honom, men kom fram till att det skulle bli otroligt svårt att hitta någon som man kunde känna sig helt trygg med att det skulle gå bra! Ngn direkt bruks-schäfer var han inte, då han också var den lataste schäfern jag stött på *hihi* Plus att han hade storleken emot sig. Och utställning var inte ens att tänka på... <3 Så att hitta ngn vettig hundvan som ville ta sig an honom kändes hopplöst, då dom människorna hellre väljer nån "bättre" hund såklart.
Då han i helgen, för i vilken gång i ordningen vet jag inte, flög på hunden som bor på gården i stallet. Helt utan anledning! Då bestämde vi oss...
VI orkar inte hålla på att passa på honom HELA tiden. Och att begränsa honom med koppel, stänga in, tom munkorg - kändes för grymt!
I måndags ringde vi och bokade tid, 13.00 på onsdag...
I tisdags myste vi på och jag tog med honom ut på en sista tur i skogen med hästen.
I går spenderade vi fm med honom på båtbryggan - så han fick bada och simma som var det absolut bästa han visste! Sen en prommenad i skogen på Heden, där vi gått och där vi tränat ihop. Som avslutning fick han en HEL korvring alldeles för sig själv :) GISSA OM han inte trodde det var sant!!
Sen in i bilen och upp mot stan och veterinärstationen...
13.20 somnade han in för gott i min famn, med husse sittandes bredvid.. . Allt gick så lugnt och stilla till. Då han slutade att snarka, visste vi att det var över...
Inga fler utfall, ingen mer stress, inga fler bråk!
♥
sitter här med tårar i ögonen, vilka fantastiska sista dagar han fick! <3
Så fint du skrivit <3
usch så tråkigt.. men ibland måste man sluta blunda för saker och ting, starkt gjort av er!..
Vi har oxå haft en schäfer från samma kennel, han hette camagårdens "överste" Ömax, han hade oxå en del betende störningar och var framförallt en väldigt väldigt stressad individ. Även han fick avsluta sina dagar, för hans eget bästa.. Aldrig roligt när man måste ta sådana beslut, Men ibland är de det mest skonsamma man kan göra för både hund och ägare..
:)
Tack för att ni är kloka hundägare, som faktiskt även ser till hundens bästa! JAg håller med, att stänga in och munkorg och grejer, nej, det blir inte värdigt för någon :-( Kram på er!
du tog rätt beslut både för dej och hunden, man önskar att fler hundägare hade samma insikt som du, men det är inte mindre jobbigt för det för ni har sett sidor hos Perra som många andra kanske aldrig fick se. Vi sörjer med er, vi vet hur det känns
kram Annica
Våran Riesenschanuzer var likadan.. :(
